Galan är slutligen över, och ja, Slumdog Millionaire fick ett gäng priser som den inte förtjänade. Förutom det var det få överraskaningar, förutom att Seran Penn tog hem en välförtjänt statyett. Sekunderna efter var Flashbacks filmforum överfullt med inlägg från Mickey Rourke-fans som gnällde om "PK-bögfilmer". Där fick ni, wannabe-machomän!
På tal om wannabe-machomän har Daniel och Victoria nu offentliggjort sin förlovning och har vi otur kommer tidningarna tjata om det i dagar. Nu gick det knappt att läsa svd eftersom det bara var artiklar om andra kungliga giftermål, hur mycket svd:s krönikörer har väntat på detta och hur idylliskt det är i Ockelbo. För ett ögonblick tyckte jag synd om henne, främst för att möjligen att skippa äktenskap inte verkar existera i hennes värld, men sedan kom jag på att om hon nu har det så hemskt kan hon alltid abdikera. Men i vilket fall som helst, det här tjatet är en hemsk kombination av två saker som jag verkligen inte tål: Nationella personkulter och romantik.
I övriga nyheter har en österrikiskkomiker satt upp en pjäs som hette något i stil med "Pensionat Fritzl" (den har senare tvingats byta namn till Pensionat F) där han själv regisserar samt spelar huvudrollen som hela världens favoritgamling. Denne komiker verkar ha en viss talang för att provocera österrikarna med hjälp av kända österrikare som de kanske skäms lite för, exempelvis Adde. Hoppas pjäsen blir bra och att den kanske spelas upp på dramaten, då självklart med Börje Ahlstedt i huvudrollen. Då kanske jag inte själv behöver skriva manus till nästa stora sitcom, "Meet the Fritzls". Aaah, jag kan höra burkskratten i huvudet redan nu.
tisdag 24 februari 2009
onsdag 18 februari 2009
Svenska filmtitlar
Okej, för det första har jag under de senaste dagarna haft Bob Dylan-låtar på hjärnan - konstant. Främst Like A Rolling Stone, Hurricane och I Want You. Och trots att de är super duper börjar det också bli en aning jobbigt, speciellt när jag i egenskap av telefonförsäljare var nära att börja sjunga för mig själv under en samtalssession. Men det var ju inte det jag skulle skriva om. Dagens länk är för en gångs skull inte en nyhet som jag skulle klaga på, utan en gammal photoshoptävling som jag tyckte behövde lyftas fram även till den lilla skara som fortfarande läser de här inläggen.
Den här tävlingen driver i alla fall med det hemska fenomenet att svenska filmöversättare känner sig tvungna att även översätta filmtitlarna på komedier, och då gärna vitsa till det på egen hand. Mardrömsexemplet är Life of Brian som fick den svenska titeln Ett herrans liv. Jag skulle inte säga att den "vitsiga" översättningen har gjort lika stor skada som folkmordet i Rwanda, men det har det. Om inte mer. Det mesta kända exemplet är troligtvis Spaceballs, som på svenska blev Det våras för rymden, men det är lite mer förlåtligt då det var en usel film i vilket fall som helst. I alla fall, den här photoshoptävlingen gick ut på att ta seriösa filmer och ge dem töntiga svenska titlar som antyder att de är knäppa komedier. Jag har för mig att vi gjorde något liknande i Nyholmska vid något tillfälle, men detta har numera fallit i glömska. I alla fall, här är länken som räddade min gårdag:
http://boyahed.com/?438-Photoshoptavling_I_-_Det_varas_for_tontiga_svenska_titlar
Vissa av de här titlarna är mästerverk i sig. Framför allt Schindler's List, Oh Brother Where Art Thou, The Shawshank Redemption och Beverly Hills Cop.
Var det något mer? Jo, just det... Två födelsedagar närmar sig, grattis i förskott, samt Oscarsgalan nu i helgen. Nu är det dags för att avsluta psykologi B. The times they are a-changin'!
Den här tävlingen driver i alla fall med det hemska fenomenet att svenska filmöversättare känner sig tvungna att även översätta filmtitlarna på komedier, och då gärna vitsa till det på egen hand. Mardrömsexemplet är Life of Brian som fick den svenska titeln Ett herrans liv. Jag skulle inte säga att den "vitsiga" översättningen har gjort lika stor skada som folkmordet i Rwanda, men det har det. Om inte mer. Det mesta kända exemplet är troligtvis Spaceballs, som på svenska blev Det våras för rymden, men det är lite mer förlåtligt då det var en usel film i vilket fall som helst. I alla fall, den här photoshoptävlingen gick ut på att ta seriösa filmer och ge dem töntiga svenska titlar som antyder att de är knäppa komedier. Jag har för mig att vi gjorde något liknande i Nyholmska vid något tillfälle, men detta har numera fallit i glömska. I alla fall, här är länken som räddade min gårdag:
http://boyahed.com/?438-Photoshoptavling_I_-_Det_varas_for_tontiga_svenska_titlar
Vissa av de här titlarna är mästerverk i sig. Framför allt Schindler's List, Oh Brother Where Art Thou, The Shawshank Redemption och Beverly Hills Cop.
Var det något mer? Jo, just det... Två födelsedagar närmar sig, grattis i förskott, samt Oscarsgalan nu i helgen. Nu är det dags för att avsluta psykologi B. The times they are a-changin'!
lördag 14 februari 2009
Nu har det börjat... fy fan!
http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_2469555.svd
Ja, än en gång haglar artiklarna än en gång om detta hemska jippo. Jag trodde inte jag skulle se första deltävlingen, men nu slutade det med att jag såg fem av låtarna. Usch usch usch, varför kunde inte den öppna scenen som jag kollade på innan kunnat hålla på lite längre? Nej, men så traumatiskt kan det inte ha varit. Man brukar ju oftast minnas trauman, men allt jag minns var att Petra Mede i vanlig ordning inte var så rolig. Låtarna glömde man bort samtidigt som man lyssnade på dem. Men i alla fall, den här artikeln som jag länkande till längre upp är tragisk på så många olika nivåer. För det första att denne låtskrivare bygger sin stämning (att alla låtskrivare inte har samma chans) på att han själv inte har lyckats komma med. Detta kallas starkt självförtroende. Men den är ju samtidigt tragisk för att han har helt rätt. Hur ofta kommer det in lite nya idéer i den tävlingen? Människor behöver nya idéer, och den tävlingen behöver lite förändring.
1. Enbart artister som inte har något kontrakt och debuterar i tävlingen.
2. Samma regler för låtskrivare.
3. Låt riktiga komiker skriva showen. Det behöver förresten inte vara en show, låt det bli en vanlig konsert.
4. Ingen jury.
5. Bara för sakens skull, låt schlager vara den enda förbjudna genren.
Kvällens deltävling lär jag missa. Sorgligt värre.
Ja, än en gång haglar artiklarna än en gång om detta hemska jippo. Jag trodde inte jag skulle se första deltävlingen, men nu slutade det med att jag såg fem av låtarna. Usch usch usch, varför kunde inte den öppna scenen som jag kollade på innan kunnat hålla på lite längre? Nej, men så traumatiskt kan det inte ha varit. Man brukar ju oftast minnas trauman, men allt jag minns var att Petra Mede i vanlig ordning inte var så rolig. Låtarna glömde man bort samtidigt som man lyssnade på dem. Men i alla fall, den här artikeln som jag länkande till längre upp är tragisk på så många olika nivåer. För det första att denne låtskrivare bygger sin stämning (att alla låtskrivare inte har samma chans) på att han själv inte har lyckats komma med. Detta kallas starkt självförtroende. Men den är ju samtidigt tragisk för att han har helt rätt. Hur ofta kommer det in lite nya idéer i den tävlingen? Människor behöver nya idéer, och den tävlingen behöver lite förändring.
1. Enbart artister som inte har något kontrakt och debuterar i tävlingen.
2. Samma regler för låtskrivare.
3. Låt riktiga komiker skriva showen. Det behöver förresten inte vara en show, låt det bli en vanlig konsert.
4. Ingen jury.
5. Bara för sakens skull, låt schlager vara den enda förbjudna genren.
Kvällens deltävling lär jag missa. Sorgligt värre.
lördag 31 januari 2009
Serier och till sist en smart idé i fetstil
http://www.explosm.net/comics/1540/
Ja, som länken visar finns det serier som fortfarande håller, även om det ibland är lite glest mellan C&H-skämt som är roliga och någorlunda innovativa. De når inte upp till Martin Perscheids geni dock. I alla fall, trots att tanken var att jag skulle ladda hem Oscar-relaterad filmer som jag ännu inte har sett kollade jag istället på The Dark Knight igen. Och den är ju trevlig, det är alltid trevligt när någon tar en så muppig genre som superhjälteserierna och försöker göra något seriöst och filosofiskt av dem. Konstigt att den inte tog hem fler nomineringar, trots att den faktiskt är något bättre än Benjamin Button, men, ja, vi får se hur de andra toppnomineringarna ser ut. I alla fall tänkte jag kommentera hur en så värdelös genre som superhjälteserierna kunde överleva och frodas, och därmed anknyta till såväl kommentarerna högst upp som det om The Dark Knight.
http://upload.wikimedia.org/wikipedia/en/7/77/Batbed.png
Liksom, okej att folk läste eländet på 50-talet, när de bara utsattes för störst, starkast och bäst-idealet i USA, men de gör ju det fortfarande. Ironin är förstås att de största, bästa och starkaste inte läser supperhjälteserier (de vackraste kan väl oftast inte läsa) utan tidningarnas främsta publik är tjocka töntar som läser serierna för att de innerst inne drömmer om en egen svagas beskyddare, alt. att bli superhjältar själva och hämnas på mobbarna. Och det var färmst det som fick mig att tänka på att det skulle behövas en serie om en supermobbare, iklädd dräkt och hela kitet. Tiden kanske är mogen, trots allt. Den hamnar på min lista över idéer att göra i framtiden, tillsammans med manga-serier STD Masturaa, Disneyparodin som handlar om knark och sex samt en auktionsfirma där apatiska väljare kan auktionera ut sina röster till högst bjudande. Håll med om att den sista idén var bra, trots att den är olaglig. Skulle man kunna tjäna en rejäl slant på.
Ja, som länken visar finns det serier som fortfarande håller, även om det ibland är lite glest mellan C&H-skämt som är roliga och någorlunda innovativa. De når inte upp till Martin Perscheids geni dock. I alla fall, trots att tanken var att jag skulle ladda hem Oscar-relaterad filmer som jag ännu inte har sett kollade jag istället på The Dark Knight igen. Och den är ju trevlig, det är alltid trevligt när någon tar en så muppig genre som superhjälteserierna och försöker göra något seriöst och filosofiskt av dem. Konstigt att den inte tog hem fler nomineringar, trots att den faktiskt är något bättre än Benjamin Button, men, ja, vi får se hur de andra toppnomineringarna ser ut. I alla fall tänkte jag kommentera hur en så värdelös genre som superhjälteserierna kunde överleva och frodas, och därmed anknyta till såväl kommentarerna högst upp som det om The Dark Knight.
http://upload.wikimedia.org/wikipedia/en/7/77/Batbed.png
Liksom, okej att folk läste eländet på 50-talet, när de bara utsattes för störst, starkast och bäst-idealet i USA, men de gör ju det fortfarande. Ironin är förstås att de största, bästa och starkaste inte läser supperhjälteserier (de vackraste kan väl oftast inte läsa) utan tidningarnas främsta publik är tjocka töntar som läser serierna för att de innerst inne drömmer om en egen svagas beskyddare, alt. att bli superhjältar själva och hämnas på mobbarna. Och det var färmst det som fick mig att tänka på att det skulle behövas en serie om en supermobbare, iklädd dräkt och hela kitet. Tiden kanske är mogen, trots allt. Den hamnar på min lista över idéer att göra i framtiden, tillsammans med manga-serier STD Masturaa, Disneyparodin som handlar om knark och sex samt en auktionsfirma där apatiska väljare kan auktionera ut sina röster till högst bjudande. Håll med om att den sista idén var bra, trots att den är olaglig. Skulle man kunna tjäna en rejäl slant på.
torsdag 22 januari 2009
Startskottet
Då jag inte har någon koll på hur många som läser dessa inlägg så antar jag att jag under den närmsta månaden kommer ha ett tydligt tema på många av mina inlägg som ni alla älskar. Den stundande Oscarsgalan, nr 81 i ordningen. Startskottet gick ju egentligen i början av januari, då året officiellt tog slut, men för mig gick startskotte idag då nomineringarna offentliggjordes live. Så vad kan man säga? För det första – Forest Whitaker såg ut att ha astråkigt. Hela han var lika slö som hans vänsteröga. Och efter denna lilla omotiverade personattack som inte var så rolig återvänder jag snabbt till ämnet, det vill säga att det var stelt men det förväntar man sig också när det inte är någon ceremoni utan två gubbar som läser en massa namn högt. Av de tunga nomineringarna har jag än så länge bara sett Benjamin Button. Den är nominerad för bästa film, regi, manliga huvudroll, kvinnliga biroll (hon som spelar hans mamma) och manus efter förlaga. I övrigt har vi tre mer eller mindre politiska draman (Milk, Frost/Nixon och The Reader) samt Slumdog Millionaire med Dev Patel (känd som Anwar från Skins) i huvudrollen. Så nu är det nedladdning som gäller. Jag hoppas så innerligt än en gång att det här filmåret inte var lika vedervärdigt som 2007, med dessa långsamma intriglösa draman utan bakgrundsmusik, där Juno borde ha vunnit, men med tanke på de intressanta idéer som ligger bakom årets storfilmer kan man hoppas på betydligt bättre.
Bland de lite mindre nominerade filmerna finns inte så mycket att säga. Heath Ledger fick sin nominering för Jokern och han kommer troligtvis få statyetten med tanke på hur mycket den rollen har hyllats. Det är lite samma som med Whitaker i The Last King of Scotland, det var ingen som på allvar trodde att någon annan skulle få den även om Mark Wahlberg också var grym det året. Plus att Ledger är död också, vilket hjälper honom här, och han förtjänar den verkligen. Wall-E, Kung Fu Panda och Bolt slåss om bästa animerade, hoppas på Kung Fu Panda, och bland de utländska filmerna finns bland annat en tysk film om Baader Meinhof. Den kommer också ses under månaden. Visst har Tyskland börjat bli bra på något stela men väldigt välgjorda filmer? Synd bara att alla handlar om antingen Nazityskland eller Öst-Västtyskland under Kalla kriget, men vad fan, har man en händelserik historia så är det ju bara att tjäna pengar på den. Undrar om Sällskapsresan överhuvudtaget hade gjorts ifall vi hade haft en egen Führer eller delat Stockholm på mitten? Grubbla över den, ni.
Barack Obama stängde Guantanamo idag. Det var duktigt av honom.
Bland de lite mindre nominerade filmerna finns inte så mycket att säga. Heath Ledger fick sin nominering för Jokern och han kommer troligtvis få statyetten med tanke på hur mycket den rollen har hyllats. Det är lite samma som med Whitaker i The Last King of Scotland, det var ingen som på allvar trodde att någon annan skulle få den även om Mark Wahlberg också var grym det året. Plus att Ledger är död också, vilket hjälper honom här, och han förtjänar den verkligen. Wall-E, Kung Fu Panda och Bolt slåss om bästa animerade, hoppas på Kung Fu Panda, och bland de utländska filmerna finns bland annat en tysk film om Baader Meinhof. Den kommer också ses under månaden. Visst har Tyskland börjat bli bra på något stela men väldigt välgjorda filmer? Synd bara att alla handlar om antingen Nazityskland eller Öst-Västtyskland under Kalla kriget, men vad fan, har man en händelserik historia så är det ju bara att tjäna pengar på den. Undrar om Sällskapsresan överhuvudtaget hade gjorts ifall vi hade haft en egen Führer eller delat Stockholm på mitten? Grubbla över den, ni.
Barack Obama stängde Guantanamo idag. Det var duktigt av honom.
söndag 18 januari 2009
En berättelse ur det verkliga livet
Pömsig, med käften full av grillkrydda och med Grattis Världen ekande från Kanal 5:s hemsida lunkade jag runt med Sagan om Ringen Special Extended Edition DVD i högerhanden och var sur över mitt vattenglas var tomt. Alltså var jag tvungen att gå alla dessa steg från datorn till övervåningens badrum i jakt på påfyllning. Men till min egen glada överraskning upptäckte jag att glaset var halvfullt och glatt drog jag i mig innehållet. Min grillkryddetörst var tillfälligt släckt. Nu skall jag ta mer grillkrydda.
torsdag 15 januari 2009
Diffus musikgenre
För det första – Jag vill ha ett coolt och samtidigt gulligt husdjur. För något år sedan hade jag något orealistiska förslag som panter eller delfiner, men under tiden som har gått har jag lugnat ned mig lite och siktar nu på en sådan där minigris som man kan ha i sin lägenhet i framtiden. Men i alla fall, nu såg jag en schimpans på TV och jag vill ha den! Det vore helt perfekt, det är som ett lite gulligare barn som har vett nog att hålla käften även när den blir lite äldre. Det är där min modersinstinkt drar igång, i alla fall.
Men nu var det ju inte det jag skulle skriva om, jag bara behövde ventilera min önskan om att ha en schimpans och en minigris som husdjur. Dagens inlägg handlar istället om när jag lade in låtar på iPoden förra veckan och samtidigt passade på att noggrant dela in alla efter korrketa artister, album och genrer så ingen förvirring råder när man letar runt efter en viss låt i ett senare skede. I alla fall, då jag har svårt att avgöra vad det är för genre på låtar som jag har haft i flera år och kan utantill fick jag rådfråga den enorma kunskapskällan som har svaren på livets alla mysterier – Engelska Wikipedia. Att rätt många av mina favoritartister, framför allt utomlands, räknas som punk var ingen överraskning. Däremot störde jag mig lite på hur många band som definierades som alternative rock. Jag kan köpa att R.E.M., som ändå var stilbildande där någon gång under det fulsnygga 80-talet, räknas dit, men samtidigt tycker jag att termen alternativ bör innebära någon sorts motvikt till mainstream.
Nu vet jag förstås att den termen omfattar allt från britpop och indierock till grunge, men samtidigt kan man inte låta bli att tycka att flera av de stora banden inom den genren är så mainstream som det kan bli. Om Nirvana och RHCP är alternativt, vad är då mainstream-rock egentligen? Eller är det bara en fördom jag har att de flesta lyssnar på eller åtminstonde har någon enstaka låt av dessa band? Jag funderade på det i alla fall, och kom till slut fram till att om nu inte RHCP är super-mainstream, vilket jag fortfarande tycker, så måste det betyda att jag är så instängd i någon sorts kulturell bubbla och inte riktigt har fattat att de flesta lyssnar på helt andra saker. Då kom jag på att det faktiskt finns människor som på fullt allvar lyssnar på Rihanna. Tanken var minst sagt bisarr, och trots det måste jag ändå medge att jag gillar Vanilla Sky-versionen av Umbrella. Eller Sonja Aldén, för den delen. Har hon ett riktigt jobb vid sidan av eller kan hon verkligen försörja sig på sina låtar? Det betyder ju att folk betalar för att lyssna på dem. Det absoluta beviset på att det inte finns någon rättvisa i världen. Jag hoppas verkligen att det inte bara var jag som under Melodifestivalen lyckades glömma bort hur hennes refräng lät innan den ens var färdigsjungen.
Jag måste få någon form av klarhet i detta? Kan man verkligen kalla Pearl Jam eller Nirvana för alternativa, när de är så stora som de faktiskt är? Och hur kan folk lyssna på Rihanna eller Sonja Aldén utan att må psykiskt dåligt?
Men nu var det ju inte det jag skulle skriva om, jag bara behövde ventilera min önskan om att ha en schimpans och en minigris som husdjur. Dagens inlägg handlar istället om när jag lade in låtar på iPoden förra veckan och samtidigt passade på att noggrant dela in alla efter korrketa artister, album och genrer så ingen förvirring råder när man letar runt efter en viss låt i ett senare skede. I alla fall, då jag har svårt att avgöra vad det är för genre på låtar som jag har haft i flera år och kan utantill fick jag rådfråga den enorma kunskapskällan som har svaren på livets alla mysterier – Engelska Wikipedia. Att rätt många av mina favoritartister, framför allt utomlands, räknas som punk var ingen överraskning. Däremot störde jag mig lite på hur många band som definierades som alternative rock. Jag kan köpa att R.E.M., som ändå var stilbildande där någon gång under det fulsnygga 80-talet, räknas dit, men samtidigt tycker jag att termen alternativ bör innebära någon sorts motvikt till mainstream.
Nu vet jag förstås att den termen omfattar allt från britpop och indierock till grunge, men samtidigt kan man inte låta bli att tycka att flera av de stora banden inom den genren är så mainstream som det kan bli. Om Nirvana och RHCP är alternativt, vad är då mainstream-rock egentligen? Eller är det bara en fördom jag har att de flesta lyssnar på eller åtminstonde har någon enstaka låt av dessa band? Jag funderade på det i alla fall, och kom till slut fram till att om nu inte RHCP är super-mainstream, vilket jag fortfarande tycker, så måste det betyda att jag är så instängd i någon sorts kulturell bubbla och inte riktigt har fattat att de flesta lyssnar på helt andra saker. Då kom jag på att det faktiskt finns människor som på fullt allvar lyssnar på Rihanna. Tanken var minst sagt bisarr, och trots det måste jag ändå medge att jag gillar Vanilla Sky-versionen av Umbrella. Eller Sonja Aldén, för den delen. Har hon ett riktigt jobb vid sidan av eller kan hon verkligen försörja sig på sina låtar? Det betyder ju att folk betalar för att lyssna på dem. Det absoluta beviset på att det inte finns någon rättvisa i världen. Jag hoppas verkligen att det inte bara var jag som under Melodifestivalen lyckades glömma bort hur hennes refräng lät innan den ens var färdigsjungen.
Jag måste få någon form av klarhet i detta? Kan man verkligen kalla Pearl Jam eller Nirvana för alternativa, när de är så stora som de faktiskt är? Och hur kan folk lyssna på Rihanna eller Sonja Aldén utan att må psykiskt dåligt?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)